Bananer och människor är egentligen rätt lika

I ungdomen är man omogen och fast i köttet. Till det yttre ser man bra ut även om man är grön. Skalet är spänstigt och stjälken högst upp är frisk och oanfrätt. Invändigt är man dock lite hård och man har ännu utvecklat någon vidare god smak.
Om yngre bananer kunde skulle de måla sig gulare för att nästla sig in i på samma fruktfat som de äldre bananerna.

Bananernas ideala ålder infaller inom en ganska snäv tidsram. Det är när man mognat så pass att man är god och mild inuti och samtidigt är vackert gul att se på. Man sprider en fin och diskret doft av färsk frukt omkring sig. Man har ett högt näringsvärde som är attraktivt för omgivningen och man hänger gärna i klasar med andra bananer av samma sort.
Ganska snart börjar dock åldrandet göra sig påmint. Man får bruna fläckar på sitt skal och blir mosig i hullet. Stjälken skrumpnar och det börjar växa mögel högst upp.

Man avger påträngande gaser och lockar till sig flugor och annan ohyra. Man resignerar, blir nostalgisk och minns sin gula ungdom. Eller gör bananer det?
I vilket fall som helst blir man bara skrynkligare med tiden. Skalet blir tunt och sladdrigt. Invändigt kan man dock fortfarande vara god och smakfull och ha mycket att erbjuda. Det beror mycket på om man utsatts för stötar. Tyvärr är konsumenterna så utseendefixerade att många äldre bananer ratas i onödan.

Mot slutet av sin levnad blir man helt geggig och duger bara som kreatursfoder. Till sist hamnar man i komposten medan de efterlevande bananerna bråkar om vem som ska ärva fruktskålen.

Hänggäng