Drömmen om drömhuset

Det här med att köpa hus är inte lätt...
Eller köpa är kanske inte det svåra momentet utan hitta det är väl den största utmaningen. Hitta det innan någon annan gör det.. någon som skiter tusenlappar...
Vi följer fina familjen P på avstånd. En oerhört tapper familj som varit på över 50 husvisningar de senaste två? åren.

Klart ni kommer hitta drömhuset!
Kanske är ett hus med badrum från 70-talet och plastmattor i alla rum erat drömhus? Ni vet bara inte om det :)
Vårt drömhus var en herrgård med en massa gästrum!
Därför kallade vi vårt renoveringsobjekt på 100 + 70 kvadrat för "herrgården" är vi flyttade in.
Knepet: Kisa med ögonen, kör ner tårna i gräsmattan och börja med att tapetsera om.

-Även ett gammalt badrum ÄR ett badrum. (Gammalt indianordspråk)

(Torsdags)nöjen 2

Var ute med jobbet och bowlade i torsdags.
Det var trevligt.
Den här bilden beskriver väldigt bra hur jag kände mig.
(Tittar du en liten stund på den kommer du också känna hur jag kände mig...)

Lördagsnöjen 1

Om ni undrar vad jag gör i ställer för att blogga...

I stället för att säga duktig

I helgen var jag och mannen på kalas på "solsidan" i Göteborg. (jo, ni bor faktisk väldigt stekigt ;) Apelgren i matbutiken m.m.)
Lilla V fyllde ett och firades hela helgen i flera omgångar, precis som det ska vara!
Jag och mannen tycker att det är väldigt roligt att få komma på dessa barnkalas trots bristen på eget barn att bidra med. Dock tycker jag att det är lite svårt att kommunicera med mindre barn, här krävs liksom erfarenhet.
Vill kunna säga något annat än "va duktig du är" eller "åå så söööt". Jag vill bli bättre på att SE barnet och bekräfta det utan att berömma utseende eller prestation.
Jag känner det själv rätt ofta, att jag inte riktigt vet att jag duger förrän någon säger att jag är duktig. Jag söker bekräftelse i andras åsikter och litar inte på mig själv.

Då läser jag Lady Dahmer:
 "Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga "åh vad fint" och "vad duktig du är" och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. "Men vad säger du då? Säger du "vad roligt du har" när ditt barn ritar? Hur kul är det?" 

Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt "Jag ser!" när ungen ropar "mamma titta!" räcker faktiskt oftast långa.

Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
- "Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!"
Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många .... det är?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"
Har barnet klippt sig?- "Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?"
Tar på sig skor/jacka/kläder själv?- "Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!"
- "Det där har du övat på länge, det ser jag!"
Gungar/klättrar/springer barnet?- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "killas det i magen nu?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"
Har barnet ritat en teckning till dig? - "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"
Byggt nåt?- "Vad är det för nåt?"
- "Ett torn! Kan du bygga ett till?"
- "Ska vi se hur högt det kan bli?"

Möjligheterna till bekräftelse är oändliga. 
Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra.  Kanske svarar hon "en bil" - "jaha"! svarar jag, "vad är det för färg på bilen?" och då hänger hon oftast på; "röd!" - "jamen måla det då! jag vill se!" -- när hon gjort det; "men.... vart är chaffören?" --- och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma... och så fortsätter man "kan du visa vart han bor..... osv.

Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning."

Hoppas på en sommar med stiltje

I söndags fick vi i båten!
Den är alldeles lagom stor/liten för att det ska räcka med två personer och en bil för att få i den i vattnet.
Mannen backar ner för rampen så långt vi vågar med båtsläpet. Sen hoppar han ombord och jag vinchar ner båten, kopplar loss den, hoppar in i bilen och drar upp släpet. Parkerar, springer ner till bryggan där båten väntar. På med flytvästen och sen premiärtur ut med kusten!

Underbart!
Hoppas på fler sånnahäringa kvällar framöver!
"Idylliskt så man skiter på sig!" som Underbara Clara hade uttryckt det. 

Uj va varmt...

...tänkte jag när jag kom in i köket och såg detta:

Bra där.