Bebislyckan!

För två veckor sedan föddes han, vår lille son.
Och först nu har jag båda händerna fria för att skriva lite här!
Jag har inte riktigt kunnat fokusera på vad som är trevligt personligt och vad som är för privat...
Men nu har jag ändå bestämt mig för att lägga ut min förlossningsberättelse till allmän beskådan.
Dels för att den är så fin och dels för att jag är så jävla stolt!!!

Från en utav trådarna på Familjelivs forum som jag följt under graviditeten:

"fia skrev 2012-03-23 10:13:35 följande:

God morgon!
Vaknade i morse och trodde ett tag att jag kanske inte var gravid längre!  Jag hade sovit som en stock hela natten utan att ha besvärats av magen!

Så i dag är jag fit for fight! 
Solen skiner och jag har bagaget fullt av penseér och påskliljor som ska planteras i nya fina utomhuskrukor och i kväll blir det restaurang och bio!

(man får försöka roa sig så gott det går för att få tiden att gå...) "

Ja, det var så här dagen D startade.

En utav vårens varmaste dagar. 

Fredag, Björn skulle komma hem tidigt för att vi skulle hinna till 18-bion i Uddevalla. Premiär på filmen Hungerspelen, som är baserad på en bok vi båda läst.

Kaffe och kakor hos grannen Britt under parasollet vid 16.

Jag tog bilen in till Stenungsund för att möta upp honom på stationen.

Tog med BB-väskan, trots att det var en vecka kvar. Dessutom var jag övertygad om att jag skulle gå över tiden.

På parkeringen utanför bion ska jag resa mig upp ur sätet, som är ganska lågt vilket innebär att jag måste ta i.

"Knäpp" känns det som att det låter och jag blir alldeles varm i byxorna.

Jag tittat skrämt på Björn och säger att antingen har jag kissat på mig eller så gick vattnet!

Jag tar några steg och inser att det inte kan vara något annat än vattnet.

I BB-väskan har jag plastad frotté och en handduk som snabbt placeras i sätet.

Jaha, vad händer nu då? Jag ber Björn gå in och avboka bion medan jag sitter kvar och försöker känna om det börjar hända något mer. Klockan är ca 17:15

Efter ca en kvart drar sammandragningarna igång. Vi bestämmer oss ändå för att åka hem, sånt här kan ju ta tid.

Sammandragningarna börjar bli mer intensiva och känns nu som riktiga värkar.

Jag ringer till förlossningen och berättar att vattnet gått och att vi börjar klocka värkarna. Kvinnan jag talar med ber oss komma in på undersökning vid 21-tiden.

Hemma byter jag snabbt om mellan värkarna och sätter mig i soffan. Läser bloggar, skriver på familjeliv, profylax-andas och klockar värkar.

Björn springer runt och packar sina grejer, pratar med grannarna som lovar passa katten och brevlådan och köra hem min bil från Stenungsund.

"fia skrev 2012-03-23 19:11:52 följande:

Oj oj oj, här händer det grejer!
Skulle på bio i kväll med mannen... men när jag stiger ur bilen på parkeringen gick vattnet!!
Som tur var hade vi både plastad frotté och handduk, det kom mycket vatten!!
Det var bara att vända och åka hem igen.

Nu sitter jag och andas, värkar var fjärde nu...
Åker nog in strax!

Önska mig lycka till! Kanske blir bebbe i natt!  "

Vi kommer med färjan som avgår 20:10 från Orust.

Själva bilresan är lite som ett i ett töcken för mig. Värkarna kommer ca var tredje minut och är väldigt kraftiga. Men andningen och värme i bilsätet underlättar mycket.

Jag har läst lite om "dyktekniken" som ska vara populär under värkarbetet. Där är tanken att man ska ge upp, följa med och släppa taget till naturkrafterna.

Jag provade att rumla runt i en värk men det funkade inte alls, gjorde bara mer ont.

Jag provade även det jag mindes ifrån Signe-kompendiet, något om en våg. Så i stället för att rulla runt i vågen som i dyktekniken valde jag att se mig själv surfande uppepå den. Dessutom, när värken var som värst, tog jag tag i en näve färgglada heliumballonger och flög över jättevågen! Låter lite flummigt men det funkade!

Bilresan tog ca 50 minuter och klockan nio var vi framme på NÄL.

Björn släpper av mig i entrén och åker och parkerar. Jag tar mig in i hallen men upptäcker att hissen upp till förlossningen är avstängd. Jag jobbar mig igenom några värkar innan Björn kommer tillbaka, sittandes på en liten stol i hallen.

Alternativet att ta trapporna tre våningar var inte jättelockande så vi började gå i en evighetskorridor för att hitta en annan hiss. Efter att ha åkt upp med den och sedan tagit sig tillbaka i korridoren tillbaka till förlossningen blev vi mottagna. Först av kvinnan jag pratat med i telefonen och sedan av en barnmorska som visade in oss på ett förlossningsrum, men först ville hon av någon anledning visa gemnesamhetsutrymmena.

Jag kämpar på med andningen och känner verkligen hur extremt fysiska värkarna är.

Lyckas ändå få fram papprena från barnmorskan med min blodgrupp samt körkort och det där uråldriga patientkortet.

Barnmorskan ska strax gå av sitt pass men kollar ändå hur öppen jag är.

- Nämen jag känner ett huvud! säger hon. Du är öppen 8 cm! Nu hinner du inte bada.

- Lyckost den som kommer och byter av mig! 

Jag fick testa lustgasen. Det var lite jobbigt att byta andningsteknik från profylax-andningen till den lite mer tröga andningen i masken, men jag gav mig sjutton på att det skulle fungera! Det här är ju det enda smärtstillande jag skulle hinna få.

När den nya barnmorskan kom var jag fullt öppen. Hon sätter en liten skalp-elektrod på bebisens huvud för att lättare hålla koll på hjärtat. Det pickar på med ca 135 slag i minuten.

Jag får några riktigt kraftiga värkar på rad där jag verkligen känner hur bebisen skruvas ner genom bäckent.

Sen upplever jag att det blir lugnt några minuter och kroppen laddar om för krystvärkar.

Jag har tappat tidsuppfattningen men när jag frågar är klockan inte ens tolv. Jag som var säker på att bebisen skulle komma på min mammas födelsedag! Men det trodde inte de, sa de.

Krystvärkarna upplevde jag som jobbigare än de vanliga. Först så fick jag inte använda lustgasen och sen så var de inte lika skarpa men det gjorde ändå dubbelt så ont. Det blev nästan så att jag kämpade emot dem. När barnmorskan sa tryck! drog jag handtagen på sängen ifrån mig istället för imot.

Barnmorskan försökte stimulera genom att sätta fingrarna där det gjorde som mest ont och sa åt mig att trycka bort hennes händer.

Jag fick även andas in extra syre, för att bebisens hjärtljud höll på att sjunka lite oroväckande. Samt byta ställning med benen ett par gånger.

Till slut kände jag hur huvudet stod i öppningen och det gjorde fruktansvärt ont! 

- Nu är det bara ett par krystvärkar kvar, sa barnmorskan.

I helvete heller, tänkte jag. Bebisen måste ut NU!

Så jag tog i för kung och fosterland och hela bebisen kom ut i nästa värk!

Klockan är 22:50 den 23 mars 2012

Jag hörde ett litet bebisskrik och Björn står bredvid mig med tårar i ögonen.

- Ska jag säga vad det blev? frågade han. 

Öö.. ja? Haha! Varför skulle jag säga nej?

- Det är en pojke!

Den pyttelilla, lila-aktiga bebisen rullas in i en handduk och läggs på mitt bröst.

Han ligger och tittar med sina små mörka ögon upp mot mig.

Moderkakan lossnar och barnmorskan visar upp den. Jag hade egentligen inte tänkt att jag ville se den men den var faktiskt riktigt häftig att se.

Björn får klippa navelsträngen och det skvätter blod lite överallt.

Sedan börjar proceduren att sy i hop mig.

Vår barnmorska inser att hon inte kan få till detta själv så hon tillkallar hjälp.

En och en halv timme och två barnmorskor, en undersköterska och en läkare senare är jag sydd med ett tiotal stygn. Tydligen var det svårt att se hela bristningen.

Jag fick dock andas så mycket lustgas jag ville och utnyttjade detta friskt. 

Hörde i dimmorna - Hm.. undrar var den här fliken ska vara... 

Bebisen vägs (3040 gram) och mäts (49 cm) och genomgår en undersökning. Lysa med ficklampa, kolla gommen och lite sånt. Han kläs på i Landstingets bebiskläder som de plockar fram ur ett värmeskåp och får en ny, gosig filt och en mössa från Pampers.

Vid ett-halv två på natten blev vi äntligen själva och kunde njuta av varm choklad, äppeljos och smörgåsar!

Härligt!

Sedan skulle jag kissa och ta en dusch. Jag blev jätteyr när jag såg allt blod och höll på att svimma i duschen, men lyckades ta mig ut och lägga mig på britsen igen.

Björn satt med bebisen i en fåtölj.

Jag sattes i en rullstol med bebisen i knät och vi rullades över till den "gula" korridoren på BB-avdelningen.

Vi fick ett utav de ny-renoverade enkelrummen med TV, vilket tydligen var lite extra lyxigt.

Den natten sov ingen, förutom bebisen.